Fiskevård - historik

Allmänt

Tisnarens västra fiskevårdsområdesförening bildades år 1989. Området består av de fastigheter som har fiskerätt i Björnhultafjärden, Sörviken och vattnen kring Tisenö.  Föreningens syfte är bl.a. att samordna fiskets bedrivande och fiskevården, att främja fiskerättsinnehavarnas gemensamma intressen samt att upplåta fiskerätt till allmänheten avseende handredskapsfiske.  

Föreningen har genomfört ett antal fiskevårdande åtgärder i området för Tisnarens västra fiskevårdsområde. Nedan följer en redogörelse för dessa.

Föreningen har engagerat sig i ABS Lyttersta ansökan hos vattendomstolen 1990 - 1991 om tillstånd till bortledning av spol- och kylvatten från Tisnaren samt återutsläppa spolvatten och återleda kylvatten. ABS Lyttersta fick avslag men efter förnyad ansökan fick bolaget bifall på sin ansökan genom dom den 31 mars 1994. Föreningen har därefter engagerat sig i Bofors Vingåkersverkens planer 1994 att inrätta en saneringsanläggning för jord vid Tisnaren och i  KEABs ansökan 1995 hos vattendomstolen att modernisera vattenkraftverket vid Genne. Föreningen tillsammans med andra ingav en skrivelse till vattendomstolen angående vandringsfiskens möjligheter att ta sig uppströms skulle återskapas.

Provfiske

Enligt en redogörelse över fiskbeståndet i Tisnarens västra fiskevårdsområde inlämnad till länsstyrelsen i januari 1996 av föreningen fanns följande arter rapporterade med bra förekomst abborre, benlöja, braxen, gädda, mört, nors och signalkräfta, med medelförekomst björkna, gärs, gös, lake, sarv, sik, stensimpa och sutare samt med dålig förekomst, bäcknejonöga, nissöga, regnbågslax, ruda och ål. Av redogörelsen framgår även att sik sattes i år 1933 och signalkräfta år 1969 och 1974.

Provfiske genomfördes sommaren 2012. Fiskarter som fångades var abborre, björkna, braxen, gädda, gärs, gös, löja, mört, nors, sik och sutare. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder var antalet arter mycket högt och tillståndet i sjön kan bedömas som gott. Resultaten tyder enligt Naturvårdsverket på ett relativt rikt och diverst fisksamhälle med en hög andel fiskätande fisk.

Provfiske har genomförts en andra gång augusti 2022. Av analysen framgår att tillståndet i sjön bör ses som relativt oförändrat mellan de två provfisketillfällena. Sammanfattningsvis bedöms Tisnaren vara en sjö med god ekologisk status utifrån kvalitetsfaktorn fisk. 

Utsättning av fisk

Historik om utsättning av fisk

Här följer en kort historik om utsättning av fisk i Sverige och Fiskeriverkets rekommendation vid utsättning (Fiskeriverket informerar (2001:8)).

Utsättning och flyttning av fisk är belagd från vikingatiden. Samerna har spridit röding till många sjöar i fjällen. Öring och röding flyttades ibland till fisktomma vatten i fjällområdena för att tjäna som ett framtida skafferi. När Norrlands inland koloniserades spreds sik till många vatten. Även utsättningar av bytesfisk har gjorts.

I mitten av 1800-talet började den moderna fiskevården i Sverige att utvecklas. Tekniken att konstbefrukta och kläcka fiskrom började användas. Motivet för fiskutsättningar vid denna tid var att öka produktionen av fisk för konsumtion genom att skapa nya eller större självproducerande bestånd genom yngelutsättningar. Utsättningarna gjordes framför allt i sjöar med inhemska laxfiskar.

År 1892 började man sätta ut främmande fiskarter, som importerades från Nordamerika, regnbåge och bäckröding. Introduktionerna av regnbåge ledde endast undantagsvis till självreproducerande bestånd medan bäckröding etablerade sig på många ställen.

Under 1930-talet skedde en kraftig ökning av yngelutsättningar av inhemska arter som framför allt gädda och ål. Flera hundra miljoner yngel producerades och sattes ut årligen med en topp runt 350 miljoner 1939.

Under 1950-talet ifrågasattes de gamla principerna. Förstärkningsutsättningar med yngel förklarades meningslösa, dyrbara eller rentav skadliga. I mitten av 1950-talet började i stället sjöar med ”ointressant ” fiskfauna att behandlas med rotenon för att möjliggöra utsättning av attraktiva sportfiskearter i de fisktomma vattnen. Intresset för sportfiske hade börjat växa och var det främsta motivet för utsättningar. I regel satte man ut öring, röding och bäckröding samt regnbåge. Eftersom de introducerade laxfiskarna i regel inte reproducerade sig fick ny fisk sättas ut varje år. Mellan 1960 och 1969 behandlades 2217 sjöar i Sverige med rotenon. Begreppet put-and-take sjö introducerades och dessa ökade i antal under 1970- och 1980-talet.

För bekämpning av vegetation i övergödda sjöar togs den asiatiska gräskarpen in till Sverige 1970. Den reproducerar sig inte.

Utsättning av småål har praktiserats i Sverige sedan 1700-talet, men det var först i början av 1970-talet som dåvarande Fiskeristyrelsen kom att understödja ett omfattande utsättningsprogram baserat på flyttning av gulål från Kattegatt och Skagerrak till sötvatten och Östersjön. Sedan slutet av 1970-talet har även glasål/ålyngel använts för utsättningsändamål.  

Efter det att kräftpesten kom till Sverige 1907 har bestånden av flodkräfta kraftigt reducerats. För att kompensera för de effekter kräftpesten förorsakade började dåvarande Fiskeristyrelsen 1969 att ge tillstånd till en omfattande introduktion av den amerikanska signalkräftan. Sedan 1994 är man mycket restriktiv med utsättningar av signalkräftor eftersom den är en effektiv smittspridare av pesten.

Antalet nya fiskbestånd som säkert kunnat dokumenteras uppgick 1985 till 783. Sik är den art som oftast bildat nya bestånd. Även kanadaröding och bäckröding har gjort det. Dåvarande Fiskeristyrelsen har 1985 konstaterat att det inte finns någon samlad utvärdering av resultaten av fiskutsättningar. Därför tillsattes en arbetsgrupp som har lämnat rekommendationer för fiskutsättningar.

Utsättning av fisk kan göras i bevarandesyfte eller för att få ett förbättrat fiske. I bevarandesyfte görs utsättningar för att stödja hotade eller återintroducera redan utrotade bestånd och för förbättrat fiske görs förstärkningsutsättning, kompensationsutsättning och put-and take utsättningar. I rekommendationerna anges att lokala stammar företrädesvis bör användas, att material med olika härstamning inte bör blandas vid förstärkningsutsättning och att regnbåge och bäckröding företrädesvis bör sättas ut i put-and-take-vatten. Vid utsättning av en fiskart i ett vattensystem där arten redan förekommer ska utsättningsmaterialet härstamma från detta vattensystem eller från en fiskodling som har ett material från systemet.

Föreningen har fått tillstånd att plantera ut rom och yngel av gullspångsöring, Vätternröding, sättål och ålyngel.

Gullspångsöring

Med början i mars 1991 till och med 1992 utsattes sammanlagt ca 16 000 ögonpunktsrom av gullspångsöring i bäcken vid Hävla. Eftersom provfisket visade dåligt resultat sattes i maj 1994 i 4 600 simfärdiga yngel av gullspångsöring i bäcken. Vid provfiske i augusti 1995 beräknades bäcken innehålla närmare 100 öringar. Fångst av gullspångsöring har rapporterats i juli 1997 vid Hävla, ca 2,5 kg. och i september 1997. Därefter har inte rapporterats någon fångst av gullspångsöring.

Vätternröding

I september 1996 utplanterades 2 400 tvåsomriga Vätternrödingar. I samband med detta beslutades om minsta maskstorlek om 55 mm med undantag för fiske under sommaren ner till 6 m djup. Under sommaren 1997 sattes 3 700 rödingar i. Under april – maj 1998 fångades ett 20-tal rödingar som återsläpptes. Därefter har inte rapporterats någon fångst av röding.

Ål

Sättål har satts i vid Stavsundet och bryggan i Skedevi med sammanlagt 650 kg under tiden 2002 – 2003. Under tiden 2006 - 2007 har sammanlagt 11 500 ålyngel satts i. Rapport om fångst av ål finns inte. Något provfiske har inte utförts.

Analyser

Kvicksilveranalys

Analyser av förekomst av kvicksilver i kräftor, gäddor och gös har utförts av ackrediterade laboratorium.

År 2010 gjordes kvicksilveranalys av fem gäddor från Tisnaren. Den genomsnittliga halten var 0,53 mg/kg. WHO:s gränsvärde är 0,5 mg/kg medan EU har gränsvärde för gädda på 1,0 mg/kg.

År 2011 gjordes analys av kvicksilver, bly och kadmium i kräftor Inga prover visade halter över gränsvärdena som är 0,50 mg/kg.  

År 2012 gjordes analys av kvicksilver i gös som visade att gös på drygt kilot och uppåt innehåller kvicksilver över gränsvärdet för livsmedel 0,5 mg/kg.

Syrehalt

I augusti 2010 togs syreprover på fem ställen i Tisnaren. Precis som vid provtagningen år 2003 var syrehalten mycket dålig i djuphålorna och gränsen för svagt syretillstånd varierade mellan 5 och 11 meter.

Skarvjakt

Föreningen erhöll tillstånd att år 2005 bedriva skyddsjakt efter högst 15 storskarvar (mellanskarvar) för att förhindra nyetablering av skarv på samtliga öar, holmar och skär utom på Karls Holme för att förhindra skada. Tillstånd erhölls för 2007 och 2008 att skjuta högst 50 storskarvar. Skyddsjakt på skarv genomfördes år 2005 då fem skarvar sköts och år 2007 då även fem skarvar sköts.

Regler för fiske

Följande regler från fiskevårdssynpunkt har införts.

Gös

Gösen är fredad under lektiden från den 15 maj – 30 juni. Föreningen rekommenderar fönsteruttag vid spöfiske för gös på 45 – 75 cm, dvs. fisk utanför dessa mått ska från fiskevårdssynpunkt sättas tillbaka.

Minimimått för gös är 45 cm. Med anledning av resultatet av kvicksilveranalysen beträffande gös uttalar föreningen att den provtagning av kvicksilver föreningen gjort indikerar att gös från ca. 1,5 kg innehåller kvicksilver över Livsmedelsverkets gränsvärden. Gösen får fiskas för egen konsumtion; dock avråds kvinna i fertil ålder att äta gös, som väger över 1,5 kg.

Gädda

Föreningen rekommenderar fönsteruttag vid spöfiske för gädda på 45 – 75 cm, dvs. fisk utanför dessa mått ska från fiskevårdssynpunkt sättas tillbaka.

Ål

Minimimått för ål 70 cm.

Nät

Nät som läggs djupare än 5 m ska ha 60 mm stolpe i maskan.